It's a supernatural delight

Det vi gör nu, vad gör det om 100 år? Vem skulle sakna oss om vi försvann? När vi slösat bort alla resurser och förstört en hel planet, vem ska tänka på oss då? Vem ska ta hand om oss? Vi klarar det uppenbarligen inte själva. Vi förtjänar inte det vi har. Vi borde skjutas. Visserligen har vi skjutit oss själva i foten ett bra tag och även när vi insåg att vi gjorde det kunder vi inte låta bli att fortsätta. Ingen vill vara först. Ingen vill offra något om ingen annan gör det. Vi fick privilegiet att vara en del av den här planet och istället för att göra något bra av det satte vi oss själva i första rummet. Vi bar oss inte åt som gäster. Vi tog över och trodde att vi ägde stället.

Jag skäms. Jag är likadan men vad gör det om 100 år?

Tycker om när du tar på mig

När det börjar närma sig helg brukar man ju kunna glädjas åt det men nu känns det jättejobbigt att helgen kommer att komma, för det gör den alltid. Den kommer fortare än man tror och är över på nolltid. Tiden bara springer ifrån mig. Känns inte som att jag har kontroll. So much to do, so little time.

Vill inte, vill inte, vill inte!!!

Med hela munnen fylld i blod och hela sängen fylls av blod

Att intala sig själv att man känner och är på ett visst sätt är ganska effektivt när man vill vara och känna så. Just nu är jag väldigt taggad och beredd på det som komma ska. Det som ska komma är en hög med betongfrågor som jag tänkte besvara nu på förmiddagen, efter lunch blir KMA med Anna och sedan ska vi ner på stan och mysa runt lite. Ska försöka klämma in lite IPAT i det hela. Har resttenta på miljötekniken imorgon och den känna la okej, bara IPAT-ekvationen som är skadad. Om ca två veckor ska två rapport in. Har inte skrivit ett ord på någon. Då ska även två stycken postrar (posters blir ju så svengelskt, men vad heter det egentligen? Bara poster?) vara klara. Det är även då de ska presenteras. Har inte börjat där heller nej. På tisdag ska jag lämna in en abstract i engelskan på ett arbete som knappt påbörjats. Varför skjuts allt upp i sista minuten? Varför blir det alltid så?

Allt jag behöver är 10 minuter.

Step it up a notch

Hur kommer det sig att jag litar på att han inte läser dem? Min dagbok och min hemliga blog. Om han velat så ligger det ju där helt öppet för honom att ta del av. Om det varit jag vet jag inte om jag hade litat på mig. Troligtvis inte. Jag kan inte hålla mig. Inte så att jag rotar igenom hans saker för att hitta något men om jag vet om att det ligger där och bara väntar på att jag ska titta på det kan jag inte hejda mig. Om jag varit en mus hade jag varit död för längesen. Curiosity kills.

Tyvärr litar jag inte på honom i alla avseenden. Han har inte gjort sig förtjänt av det men det säger bara stopp. Det går inte. Jag kan inte. Hur gör man?

Du är mitt allt, jag vill bli vid din sida intill döden.

Presenter. Presenter är svårt. När man ger bort en present som är genomtänkt är det som att dela med sig av en bit av sig själv. Jag känner åtminstone så när jag ger bort något. Det kan bli lite jobbigt och jag gör mitt bästa för att det inte ska märkas hur jäkla jobbigt jag tycker att det är. Jag älskar dock att visa min uppskattning. Som tur är dyker det upp högtider och speciella dagar som gör det legitimt att ge en present. Eftersom jag inte alltid är bäst på att säga hur jag egentligen känner visar jag det hellre och vad säger det bättre än en gåva direkt från hjärtat?

Det var hett, det var rått, det var underbart

Att städa. Att städa är att rensa ut det som inte hör hemma och plocka fram det fina man vill se. Att städa betyder så mycket mer än göra rent och fint. Känslan efter man städat är underbar. Det handlar om mig. Det handlar mindre om lägenheten. Ska man då låta bli att städa för ofta för att känslan ska infinna sig på riktigt?

Att göra saker man inte borde. Att göra saker man inte borde straffar sig oftast. Eftersmaken är ganska bitter. Den stannar kvar även om man borstat tänderna noga. Kanske gör det saken bättre. Kanske sämre. Det vet man inte förrän efteråt. Så är det värt det?

Jag fick dansa idag

Tydligen ska det vara bra att bråka. SMS-bråk är fruktansvärt frustrerande men samtidigt så jävla skönt när man verkligen kan tänka efter och skriva det man tycker. Jag har sagt det förr; jag har väldigt svårt för att prata, speciellt om mina känslor. Är SMS-fight det nya bråket? Så här mycket har jag aldrig bråkat med någon förutom min yngsta storebror och mamma. Visst är det skönt att bara slå lite i någon dörr eller helt sonika vandra iväg. Att bara gå iväg är väldigt elakt men ack så effektivt. Det finns inget som får en att inse saker och ting som det. Så vad har vi? Vi har passion! Och kärlek. Och vad vore livet utan kärlek och passion?