Paniken växer smått och jackan känns trång. Det börjar klia på armarna. Magen knyter sig. Paniken sprider sig och växer till varje liten del av kroppen. Det bränner innanför ögonlocken. Ett djupt andetag hjälper en aning. En kort sekund. Helst vill jag bara skrika, slå och sparka. Tårarna hade sprutat från ögonen. Jag gör det inte. Går undan och hoppas det ska gå över. Då kommer det. Det som får mig att koka över. En kort sekund. Den var så liten men avsiktlig att den blev stor och fruktansvärd. Egentligen var det inte det. Det brast i alla fall. Det är verkligen jättehemskt att vistas bland folk. Speciellt när de är många. Många och farliga. Det är trevligt att dra täcket över huvudet och låtsas som allt utanför lägenheten inte existerar.

Tomt

Det här inlägget tänkte jag igenom på bussen hem från gymmet för en stund sedan. Titel och allt. Nu är det bortblåst. Titel och allt. Hatar man inte när sådant händer?

Jag tror det hade något med metros löp idag... 101 saker att vara glad över eller något sådant. Jag tror inte att det var det men jag funderade i alla fall över vad jag hade att vara glad över. Listan blev en bit men knappast så det finns 101 punkter om man räknar bort alla materiella saker som egentligen inte gör en lycklig utan bara är bekväma och roliga att ha.

Nu är tentorna slut och jag hoppas stressen försvinner och jag blir mitt vanliga glada jag. Det är fan inte roligt att tycka att allt är skit och bara vill sova bort dagarna för att slippa göra något. Det enda som får mig att må lite bättre är kramar och närhet. En kort stund. Sen vill jag ha mer. Och mer. Och mer. Mycket mer. Lite för mycket. Lite för ofta. Det är som en drog. En kram ger inte lika mycket utdelning som den borde göra och har gjort utan jag vill ha lite mer. Så fortsätter det. Kanske söker jag bekräftelse på det viset.

Allt handlar om Självkänsla.

Boktips: Självkänsla nu! - Mia Törnblom
Läs den. Ta in den. Må bättre.

Jag läste den första gången förra våren. Tydligen behöver jag läsa om den nu. Den hjälpte mig verkligen då och jag hoppas den gör det nu också.

Fy fan vilket rörigt inlägg som är allt annat än tomt.

I've made a mistake

Jag kan erkänna att jag har fel. Ibland. Han kom, han såg, han segrade. Vad jag avskyr att förlora.

Wonder if you'll understand
It's just the touch of your hand
Behind a closed door

All I needed was the love you gave
All I needed for another day
And all I ever knew
Only you

Tänk om det vore så lätt.

Nu är det för sent

Jag ångrar mig och nu är det för sent. Varför kan du inte göra som jag och fråga en extra gång om jag inte ska följa med. Få mig att känna att du vill vara med mig mest av allt. Det är allt jag vill. Typ.

Fan.

ingenting händer någonsin i ditt liv

Jag sparar min tid,
så att jag kan spara på dig
saker du säger och gör
dina skivor, böcker, kläder du burit
antecknas av mig
allt arkiveras hos mig
på hårta små prydliga kort
har stulit ett kartotek från biblioteket

Så är jag kär eller bara galen?

Dum fråga. Svaret? Kär och galen.

Nästan perfekt

Snudd på perfekt. Ett par detaljer felar. En del oviktiga egentligen. Som små droppar i ett glas. Sen droppen som är så stor att den nästan fyller glaset. De små dropparna ter sig mer och mer viktiga då. Om man bortser från denna brist är det inte bara nästan utan helt perfekt.

Ska det vara så svårt att hitta någon att leva med? Hur mycket ska man anpassa sig för att kunna vara tillsammans? Ska man överhuvudtaget behöva anpassa sig? Det är nog inte lätt att hitta någon man inte behöver göra det med. Det är i så fall om man är singel och bara behöver leva med sig själv. Varför ska det vara så svårt? Allt runtomkring fallerar och här står jag och försöker vara lycklig. Så blir det så svårt. Kanske är det medvetet. Kanske görs det med flit.

Take a chance
with the woman that let you

Och dom små, små orden är svåra ord
Och dom hårda orden är enkla ord
Jag fick chansen, du gav mig chansen

Just det där tycker jag är så oerhört vackert och när jag hör det hugger det till i hjärtat. Kanske just för det som kommer efteråt. Kanske för att det är så sant. För mig är inga ord enkla, inte ens de svåra. Orden vill gärna ligga kvar och trycka inuti. Byggas upp för att förintas och kvar blir en känsla som jag inte har någon aning om var den kommer ifrån eller hur jag ska hantera den. En känsla av hopplöshet. Jag vet inte vad det är för jag har aldrig uttryckt den i ord och orden som fanns där i början för att beskriva den har försvunnit. Kanske är det förlusten av orden som gör att känslan kommer.

Än är det inte för sent. Inte än.

Insomnia

Jag kunde verkligen inte somna igår. Jag försökte allt. Nästan åtminstone. Kunde ju inte göra så mycket som skulle störa sambon som skulle upp tidigt och jobba. Han sov också dåligt och försov sig. Vet inte om det berodde på mig men troligtvis var det så. Måste komma igång och börja plugga så jag slipper vara så stressad över tentorna. Funderar på att skjuta upp matten till mars och koncentrera mig på dem andra istället. Det här suger. Har verkligen inte lust till att plugga. SUG SUG SUG!

Påminnelsen

Kände den precis. Det värkte lite någonstans där i hjärttrakten. Dina vackra ögon, ditt sätt att trösta. Du är svår att glömma min älskling. Tänk att saker du gjort fortfarande finns kvar i mitt liv. Små små märken på kabeln.

Snö!

Jag orkar inte ta någon bild på det men visst är det härligt! Mycket mysigare. Om man varit lite yngre och haft massa kompisar i närheten hade jag säkerligen varit ute och kastat lite snöbollar. Inte en enda unge här som är ute och gör det. Inte vad jag sett i alla fall. Gillar inte barn sådant längre?

Övertro på mig själv

Igår kände jag mig så jävla nöjd med mig själv. Kände mig så jävla fantastiskt grym. Lätt att jag sätter minst fyra på tentorna. Lätt. Jag vill ju ha femma på matten så jag får femma på hela kursen. Det hade varit roligt. Jag vill ju gärna sätta minst fyra på byggnadsplaneringen så jag får femma på den kursen också. Hade varit grymt. Sen kom jag att tänka på att miljön troligtvis kommer vara omöjligt att få högre betyg än trea på. Även på tentan. Jag kan inte tänka som hon gör. Skit! Fast nu när jag känner mig så säker på att jag kommer klara allt med så mycket glans det går så tar jag för lätt på det hela och struntar i att plugga. Jag borde sitta även på helgen men jag känner ingen lust. Ska ju sitta hela nästa vecka och några dagar veckan där efter. Hur mycket tid som helst. Jag behöver ju egentligen bara en vecka för att läsa in en kurs eller hur. Om jag har så mycket tid behöver jag knappt göra något de två sista dagarna. Så har det varit förr. Plättar!