Paniken växer smått och jackan känns trång. Det börjar klia på armarna. Magen knyter sig. Paniken sprider sig och växer till varje liten del av kroppen. Det bränner innanför ögonlocken. Ett djupt andetag hjälper en aning. En kort sekund. Helst vill jag bara skrika, slå och sparka. Tårarna hade sprutat från ögonen. Jag gör det inte. Går undan och hoppas det ska gå över. Då kommer det. Det som får mig att koka över. En kort sekund. Den var så liten men avsiktlig att den blev stor och fruktansvärd. Egentligen var det inte det. Det brast i alla fall. Det är verkligen jättehemskt att vistas bland folk. Speciellt när de är många. Många och farliga. Det är trevligt att dra täcket över huvudet och låtsas som allt utanför lägenheten inte existerar.