Trött, vilse och fundersam

Jag kom på häromdagen att jag inte hade någon större plan med mitt liv. Jag vet egentligen inte vad jag vill göra eller om jag är på rätt spår. Allt jag vet är att jag om mindre än ett år är klar med skolan och det är dags att börja jobba. Vet inte hur jag ska klara av det, jag gillar inte måndag till fredag-strukturen. Gillar heller inte att jobba helg. Vill helst inte jobba alls. Tror jag. Hade varit skönt att veta hur livet såg ut om 10 år. Förr har jag alltid varit så säker och haft en plan, ett mål. Nu har jag ingenting. När allt vändes upp och ner förra året var det väldigt skönt att bara vara och göra det jag kände för. För första gången i mitt liv var det jag som bestämde. Måste erkänna att det var väldigt jobbigt och kändes ensamt stundtals. Men det var det bästa som hänt mig. Jag växte, min självkänsla som inte fanns började sakteliga komma tillbaka och jag blev faktiskt lycklig. Har fått höra att jag är gladare, öppnare och trevligare nu. Jag gjorde verkligen rätt, men nu vet jag inte var jag är.

Öppnare vetifan om jag är. Jag har fortfarande svårt att berätta vad jag känner. Jobbiga känslor sitter oftast långt ner i halsen tillsammans med en klump som kan resultera i en massa tårar. Och den som sett de tårarna är någon jag troligtvis litar på, eller så hade den bara oturen att se mig så himla ledsen att det inte gick att hålla inne. Även positiva känslor har jag svårt att uttrycka. Ofta funderar jag så mycket på hur jag ska säga eller om jag ska säga det att ögonblicket passerat och det bara känns fånigt att säga, så jag låter bli. Hur gör man?

Jag har blivit så himla förslappad den här sommaren. Om det inte vore för Kristofer skulle jag sova bort hela dagarna och kvällarna, aldrig göra någonting. Så det kommer nog bli skönt att komma tillbaka till skolan och ha något att göra om dagarna. Lite rutin och struktur. I våras mådde jag bra. Jag promenerade mycket och fick lagom mycket sömn. Och vad gör jag nu? Jag har gått upp ett par kilo, jag sover hela tiden och rör mig knappt. Blir så trött på mig själv. Vet inte riktigt var jag ska börja ta tag i mig själv. Om jag inte lyckas göra det innan hösten kommer det säkerligen gå åt helvete. Även om det inte är lika illa som förut så får jag en släng av höst-depressionen. Förra hösten visade den sig som dåligt omdöme, en jävligt låg självkänsla och ett enormt bekräftelsebehov. Kommer inte upprepas iallafall. Vem vet vad som händer, kanske blir jag piggare och gladare än nu. Vem vet...