Översvämning

Vet inte varför det kommer upp nu. Det är typ 15 år sedan. Jag kommer ihåg dagen så väl, iallafall precis då jag fick reda på det och hur mina tankar hade gått alldeles precis innan. Jag vet inte om jag någonsin delat med mig av hur jag kände den dagen. Jag hade varit över hos grannen och lekt. Hennes mamma sa till mig att jag var tvungen att gå hem. Det händer nästan aldrig att hon sa så. Jag minns nästan exakt vad jag tänkte när jag drog bort pilträdets grenar på min väg mot altanen. Grannens, tillika bästa vän, föräldrar hade precis skilt sig och jag önskade att mina också skulle göra det. Mamma hade tårar i ögonen och min bror och pappa såg sammanbitna ut där de satt i altandörren och väntade på mig. Jag minns inte vad de sa eller vad jag svarade. Det känns inte som min pappa var speciellt närvarande i mitt liv fram till dess. Jag har inga direkta minnen av honom under mina tidiga år. Jag var väldigt mammig när jag var liten. Vet inte om jag fällde en tår över att mina föräldrar skulle gå skilda vägar och att pappa skulle flytta ut. Om jag gjorde det var det endast för att min mamma var så ledsen. Jag och min bror besökte pappa varannan helg. Vet inte hur lång tid det tog innan han presenterade sin nya. Jag vet att jag avskydde henne och beskyllde henne för min pappas svek. Jag vet inte heller när jag förlät henne och insåg att hon faktiskt var en underbar människa som min pappa älskade. Jag accepterade henne och idag är hon lika nära som min egna mamma. Min kontakt med pappa blev bättre efter det jag flyttade hemifrån. Vår relation idag är bättre än den någonsin varit men den kan nog aldrig jämföras med relationen till mamma. Även om jag inte kan prata med henne om allt vet jag att hon alltid ställer upp om det är något. Tror jag nog att pappa också skulle göra men det känns lättare att fråga mamma. Jag är jätteledsen över hur mitt förhållande till mina föräldrar ser ut. Mina barn, ja det får nog bli två, ska ha en närvarande pappa. Fast jag vet inte om jag vill ha barn. Det känns som en så självisk handling. Om man frågar sig själv varför man ska ha barn är det ju bara självförverkligande. Man vill ha någon som hälsar på en på ålderns höst, någon att älska så mycket att det nästan gör ont, någon som inte kan lämna en lika lätt som en partner skulle kunna. Det är inte ofta man sätter barn till världen och tänker att den här lilla människan kommer göra världen mycket gott. Eller har jag fel? Jag var bara tvungen att få ur mig lite. Det är gammalt och det är glömt. Nästan iallafall uppenbarligen. Jag älskar verkligen min familj och skulle inte vilja ha den på något annat sätt.