Man är ju inte mer än människa

Ibland kan jag känna att jag är mest ensam på jorden och att ingen tycker om mig. Jag vet ju innerst inne att så inte är fallet. Ibland märker man vad ens vänner tycker om en och ibland säger de det rakt ut. När man ibland kommer på sig att vara orolig för vad den vännen egentligen tycker om en eller att den har tröttnat så kommer man på hur mycket den faktiskt tycker om en och att oron är helt obefogad. De skulle väl sluta umgås med en om de kände annorlunda. Det kan ju vara så att känslor ändras, men det behöver man väl inte bekymra sig om såvida man inte gjort något jättedumt för att såra den eller varit väldigt jobbig. Visst kan även jag tröttna på mina vänner men inte till den grad att jag slutar tycka om dem och säga upp kontakten. Då får de göra något mycket dumt. Det är nog ganska svårt att reta upp mig till den graden. Det har hänt en gång. Andra vänner som försvunnit har gjort det för att man inte hörts av och vänskapen runnit ut i sanden. Det är i och för sig mer på "kompis-nivå". Riktiga vänner ger man väl inte upp så lätt?