Det kommer inte hända mig

Jag brukar fundera på hur det skulle vara att bli drabbad av saker och ting. Ett exempel är om Kristofer skulle dö. Hur skulle det bli? Hur skulle jag reagera? Skulle jag vara otröstlig i all evighet? Jag låter hjärnan löpa fritt och drar vissa slutsatser om hur det skulle vara, hur jag skulle reagera och hur länge jag skulle vara ledsen.

Nu när min vän har fått cancer funderar jag på hur det skulle vara om jag fick det. Enda sedan man började prata om cancer riktigt mycket har jag funderat på hur det skulle vara. Cancer. Världens hemskaste ord. Min vän använde knappt ordet när han förklarade vad som hänt med honom. Med eftertryck sa han det sedan. Lymfom sa han. Vem vet vad det är. Sen kom det ... cancer. Det var som han hade spänt sin båge och när han sa det släppte han och lät pilen gå rakt genom mig. Men det var inte det jag vill skriva om. Det är min cancer. Den cancern som jag aldrig kommer få. Jag romantiserar om att bli sjuk och att jag då ska hitta en mening med livet och hitta min inre styrka som jag vet att jag besitter men aldrig får en chans att visa. Inte får en chans att använda heller för den delen. Mitt liv är så lätt. Kanske är därför jag fantiserar om att bli sjuk.

Det är influensatider. Jag har aldrig drabbats av någon influensa. Någonstans vill jag bli drabbad. Testad. Jag känner mig svag men jag vill vara stark. Som ett konstigt sätt att testa mina gränser. Barn gör det med sina föräldrar. Äventyrare leker med sina liv. Idrottare pressar sig själva till den yttre gränsen. Allt för att bevisa vem de är och vad de kan. Vad vill då jag bevisa med att vara sjuk? Ingen annan kommer se det på mitt sätt. Ingen kommer säga: "vad duktig du är som klarade av nya influensan!". Den enda som vet är jag. Ganska korkat. Inte rationellt någonstans.