Déjà vu

Fick precis nyheten om att det var bättre nu. Jag visste inte ens att det blivit sämre. Han är så långt bort. Även om han vore här finns det inget jag kan göra. Känslan har jag känt förut. Det gör fortfarande ont. Tårarna sinar aldrig. Det är över det gick bra. Hon lever. Hon är min ängel. Livs levande ängel. Hon är fantastisk. Underbar. Den finaste som finns.

Han. Han är världens bästa. Även han har en stor plats i mitt hjärta. Jag känner mig så liten. Tankarna går kors och tvärs. "Jag kan inte göra någonting." "Vad kan jag göra!?"

Jag gör det inte lätt för min älskade heller. Jag har svårt att prata om vad jag känner utan att bli helt uppslukad av känslor. Jag hatar att försöka säga något mellan alla snyftningar. Han höll mig en stund. Det kändes bra. Annars hade jag legat på golvet. Skrikit. Gråtit. Hulkat. Sen tittat apatiskt i något hörn utan möjligheten att samla tankarna. Det har hänt ett par gånger. Tydligen är jag åtminstone kapabel till att ta mig upp och ur den sinnesstämningen på egen hand. Det är ganska mycket bättre att aldrig komma dit.

Jag bad till Gud den gången. Det är snart nio år sedan och jag har aldrig gjort det igen. Jag lovade till och med att om min önskan slog in skulle jag börja tro. Jag tror på en inre Gud. Han/hon som bor i oss alla. Kanske det som kallas själen. Kanske det som kallas viljan. Spelar inte så stor roll. Ingenting spelar egentligen någon roll. Det som spelar någon roll är de som bor i ditt hjärta. Ta hand om dem.

Jag älskar er, alla ni som bor i mitt hjärta.