Nu är det bara att vänta

Igår var jag på skolan. Fixade två underskrifter och hämtade mina exemplar av examensarbetet. Det blev väldigt fint och jag kände en smula stolthet även om jag kanske inte är 100 % nöjd med min insatts. Jag glömmer hela tiden av att det inte var på så många poäng och det inte är bra för någon om man överarbetar en sådan här sak. Speciellt inte för en själv. Man är ju bara en person med 24 timmar om dygnet. Fast jag hade kunnat göra mer. Det vet jag. Kanske lär jag mig något av det?

Idag på morgonen innan jag satte mig på tåget lade jag kuvertet adresserat till examensenheten i brevlådan. Jag tittade en stund (väldigt kort sådan för det var svinkallt ute) på det innan jag släppte ner luckan och öppnade den igen för att se om det åkt ner. Jag vet inte var känslan var. En känsla kom men jag kan inte sätta ord på den. Lättnad? Glädje? Den alltför ofta förekommande ångesten? Hursomhelst så var nästa tanke att jag måste ju fira när jag får ut examen också. Så man kan ju antaga att det var någon form av glädje jag kände.

Nu är det bara att vänta.