Can I panic now?

Den är där. Den är verklig. Den finns faktiskt på riktigt. Den lockas. Jag vill så gärna ge efter. Den växer. Den lamslår. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet vad jag borde göra, men det går inte. Jag måste. Jag borde. Jag vill, fast jag vill inte. Jag vill vilja. Hur kan jag skriva det här men inte några rader i min del av rapporten? Det är ju samma sak. Bara en massa ordbajseri. Kanske för att detta är något jag verkligen känner. Inget jag hittar på. Till rapporten har jag inga egentliga faktan utan måste hitta på det mest. Hitta på är fel sätt att uttrycka mig på, men att skriva som det är utan egentliga grunder. Du vet något men du vet inte hur du vet det. Om jag skriver om hur jag känner vet jag ju var det kommer ifrån och att det är sant. Fast allt jag skriver är inte helt sant alltid. Man förskönar, utesluter och lägger till lite. En större frihet. Jag vill inte tänka på hur det kommer vara när jag börjar skriva på min roman. Det kommer la bli som allt annat. Ej gjort/klart/påbörjat/avslutat. Den kommer aldrig att bli klar om den ens blir påbörjad. Ibland kommer jag på en plot, men dissar den för att jag inte tror på mina egna idéer tillräckligt. Min tro på mig själv är jättestor... Jag lovar... Det här var ju ett schyst sätt att styra paniken och ångesten från rapporten till något helt annat som jag funderar på. Kanske dumt. Kommer jag ha två saker att inte kunna sova för nu?